Att utveckla pedagogisk relationskompetens med stöd av virtuella simuleringar med avatarer

Forskning visar att relationen mellan lärare och elev är avgörande för elevers utveckling och lärande, särskilt för de 10-12 procent av eleverna som har en funktionsnedsättning. Vidare visar forskning att relationskompetens är en pedagogisk grundkompetens, vid sidan om didaktisk kompetens och ledarskapskompetens. Det råder emellertid brist på forskning om hur relationskompetens kan utvecklas i lärarutbildning, liksom i speciallärar- och specialpedagogutbildning. Föreliggande projekt fokuserar på hur virtuella simuleringar med "avatarer" (dvs. digitala representationer av människor) kan användas för att utveckla ovan nämnda kompetenser. Studier har visat att simuleringar med avatarer möjliggör för studenter att överbrygga gapet mellan teori och praktik i en virtuell miljö, där de kan öva på olika scenarier och förberedas för kommande yrkespraktik. Projektet syftar till att utforska hur virtuella simuleringar kan användas i olika lärarprogram för att utveckla studenternas relationskompetens, både generellt och specifikt i förhållande till elever med neurospykiatriska svårigheter. Tre forskningsfrågor undersöks: RQ1: Hur ser forskningsläget ut gällande användning av virtuella simuleringar (både med och utan) avatarer i speciallärar- och specialpedagogutbildning? RQ2: Hur kan speciallärarstudenters och specialpedagogstudenters förståelse av pedagogisk relationskompetens utvecklas med stöd av en intervention inriktad på virtuella simuleringar med avatarer? RQ3: Hur kan studenternas förståelse av pedagogisk relationskompetens, specifikt gällande elever med neuropsykiatriska svårigheter, utvecklas med stöd av virtuella simuleringar med avatarer? Den övergripande designen är en interventionsstudie med virtuella simuleringar.