Autonomi och samarbete inom psykoterapiutveckling: Forskares strategier för att hantera förändrade mål, metoder och krav inom forskningen

Inom psykologisk forskning och psykoterapiforskning har replikatonskrisen – insikten att en stor del av forskningsresultaten inom fältet inte kan upprepas eller verifieras – gjort att man letat efter nya sätt att bedöma vetenskaplig kunskap. Fältet har själv föreslagit ett antal nya sätt att skapa och utvärdera kunskap (exempelvis ideografiska och funktionella modeller), men även externa aktörer har intervenerat i debatten kring hur trovärdig vetenskaplig kunskap bör skapas. Världens största finansiär av psykoterapeutisk forskning – National Institute of Mental Health (NIMH) – initierade under 2010- talet Research Domain Criteria (RDoC). RDoC innebär ett försök till riktningsändring angående hur forskare tar sig an frågor kring psykisk hälsa och ohälsa. Psykiatrins traditionella diagnostiska modell, där fokus ligger på syndrom och symtomkluster, skulle ersättas av neurobiologins och genetikens förklaringar och visualiseringar av hjärnans områden och funktioner. På så sätt hoppades man att kunskapshorisonten inte skulle skymmas av subjektiva bedömningar av psykoterapeutiska modellers värde och effekter.