’En fresk av Signorelli’ - Selma Lagerlöfs Antikrists mirakler som utvidgad ekfras

Selma Lagerlöfs andra roman, Antikrists mirakler från 1897, är en samtidsskildring som utspelar sig nästan uteslutande på Sicilien. I början är emellertid scenen Rom vid tiden för Jesu födelse och i slutet är vi tillbaka i Rom men kvar i 1890-talet. I det sista kapitlet, ”En fresk av Signorelli”, uppmanar påven ”Pater Gondo” att åka till Orvieto och se dômen där för att vid återkomsten berätta vad han har sett. Pater Gondo berättar om kapellet med Luca Signorellis fresker och zoomar i sin redogörelse in på ”den stora målning, som guardianen kallade Antikrists mirakler”. I min presentation kommer jag att ta denna bokstavliga ekfras, som ju Pater Gondos beskrivning av Signorellis fresk är, till min utgångspunkt. Jag kommer därefter att problematisera ekfrasens skenbara enkelhet och uppenbarhet. Slutligen kommer jag att argumentera för hur hela romanen kan ses som en ekfras i en utvidgad och mer mångbottnad mening, och då inte bara i relation till Signorellis fresk. Också de andra freskerna i cykeln, liksom helt andra konstverk av helt andra konstnärer, finns representerade. Framför allt handlar det emellertid om den träskulptur av det heliga Jesusbarnet, Santo Bambino, i Aracoeli, som fungerar som hela berättelsens huvudperson och motor. Genom att vara händelsernas drivkraft illustrerar samtidigt denna utvidgade ekfras själva begreppets inneboende paradox: när beskrivning blir berättelse får bilden liv – och ekfrasen dör. Ekfrasbegreppets problem blottläggs härmed: när man försöker ringa in rörelsen från bildkonst till ordkonst, transposition d’art (Spitzer 1955), dör meningen med den. Vad som däremot inte dör är romanens två centrala konstnärsberättelser: den om den manlige konstnären Gaetano och den om den kvinnliga ”konstnären” Micaela. Båda berättelserna står i relation till såväl karaktärernas altruistiska idealism som deras kärlekshistoria, och de kan med fördel läsas mot bakgrund av sekelskiftets arts-and-crafts-movement.