Finnskogen som exceptionellt litterärt landskap

De så kallade skogsfinnarna (eller på norska “skogfinner”) var som bekant finnar som flyttade från den dåvarande östra delen av Sverige och slog sig ner i de svenska och norska skogarna (från början Norrland, Bergslagen, Värmland och Hedmark) på det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet. Orsaken var markbrist och svält men också den svenska statens intresse att bryta nya marker. Savolaxborna var duktiga på svedjebruk. För nyodlingen fick de några skattefria år. Det som än idag kallas för Finnskog(en) korsar nationsgränsen och förenar därmed de två skandinaviska länderna.Detta finsk-svensk-norsk-blandade skogsområde är en kontaktzon full av avstånd, vilket gör den exceptionell i sin kombination av både innanförskap och utanförskap. I en svensk litterär kontext har den laddats med fascination och föreställningskraft, som producerar både förväntningar och fasor. Den har gestaltats både inifrån och utifrån och båda formerna har mötts av såväl igenkänning som upplevelser av något exotiskt och främmande(gjort) – ofta samtidigt och i en särdeles exceptionell kombination. Det är alltså själva föreställningen om Finnskogen som intresserar mig snarare än Finnskogen som sådan, och närmare bestämt hur ett par sådana föreställningar tar sig konstnärliga uttryck i form av litterära representationer, som i sin tur påverkar eller rentav skapar nya föreställningar i en imagologisk mening (se till exempel Beller & Leerssen 2007).Jag kommer att undersöka den mångtydiga känslan av Borta och Hemma, av främlingar och fränder, det vill säga hur denna skildras och/eller skapas i två författarskap, Selma Lagerlöfs och Dan Anderssons, framför allt i Lagerlöfs kapitel ”Finnprästen” i Liljecronas hem från 1911 respektive Anderssons dikt/visa ”Helgdagskväll i timmerkojan” ur samlingen Kolvaktarens visor från 1915. Jag kommer att använda mig bland annat av Foucaults begrepp heterotopi för att analysera Finnskogens mångtydiga meningsskapande som litterärt landskap.Till min hjälp tar jag även Sofia Wijkmarks undersökning av det gotiska hos Selma Lagerlöf i avhandlingen Hemsökelser. Gotiken i sex berättelser av Selma Lagerlöf, 2009 med fokus på representationen av skogen som ”den kusliga förvandlingens plats” och dess speglande förhållande med det skrämmande inre, inte bara hos Lagerlöf utan också hos Andersson. Båda författarskapen projicerar en utopisk längtan mot bakgrunden av/till priset av något tillbakapressat och undertryckt, likaledes gestaltat.