Hur kan studenters relationskompetens utvecklas med stöd av avatar-teknik?

I föreliggande rapport presenteras ett kvalitetsprojekt som analyserar ett utbildningsmoment på speciallärarprogrammet och skissar på en modell för hur denna teknik kan tillämpas inom andra programområden för att utveckla studenters relationskompetens.
Utbildningsväsendet står ständigt inför utmaningen att förnya och förbättra sina metoder för att bättre förbereda studenter för deras framtida yrkesroller. I detta sammanhang har användningen av avatarteknik visat sig vara ett lovande verktyg för att stärka pedagogisk relationskompetens. Genom virtuella simuleringar med avatarer kan vi skapa en autentisk och säker miljö där studenter kan öva och förbättra sina interpersonella färdigheter.
Forskningen om pedagogisk relationskompetens har utvecklats avsevärt under de senaste två decennierna och utgör nu en omfattande kunskapsbas. Relationskompetens ses som en grundläggande pedagogisk förmåga vid sidan av didaktisk kompetens och ledarskapskompetens. Vid Högskolan Kristianstad (HKR) har forskningen särskilt fokuserat på att utforska innebörder av relationskompetens, hur pedagoger uppfattar kompetensen, vad de faktiskt gör för att bygga goda relationer med elever och andra samt hur kompetensen kan utvecklas. Tidigare har interventionsstudier vid HKR främst använt metoden videobaserad reflektion för att utveckla studenters relationskompetens. På senare år har även virtuella simuleringar med avatarer blivit en del av denna forskningsinriktning.
Denna rapport är unik då den behandlar den första kursen vid HKR där virtuella simuleringar har använts för att träna lärarstudenters relationskompetens. Enligt en vidare definition av relationskompetens handlar det om lärarens förmåga att stödja, aktivera och motivera elever samt utveckla relationer baserade på respekt, tolerans och empati. Relations-kompetensmodellen (Relational Competence Model; RCM) ger en mer precis definition och innefattar tre huvudsakliga aspekter: kommunikativ kompetens, differentieringskompetens och socio-emotionell kompetens. Modellen, som var en viktig tolkningsram i kursen, ser relationskompetens primärt som en interpersonell förmåga som rör den professionelles samspel med andra.
Rapporten har två huvudsyften. Det första, som behandlas i resultatavsnittet, är att analysera utbildningsmomentet där avatarteknik användes. Det andra syftet är att skissera en modell för hur avatarteknik kan användas för att utveckla relationskompetens. Modellen, som återfinns i kapitel 5, baseras på slutsatser från intervjustudien samt andra iakttagelser och erfarenheter från kursen.
En förhoppning är att rapporten inte bara bidrar till den akademiska diskussionen om relationskompetens utan också ger praktisk vägledning för programområden som överväger att implementera avatarteknik i sina program. En annan förhoppning är att de insikter och den modell som presenteras här kommer att inspirera till vidare forskning och utveckling inom detta viktiga område.