Kommunikation och identitet: om bild och pedagogik i ett sociokulturellt perspektiv

Föreliggande artikel kastar ljus på koloniseringen av den egengjorda bilden, som lätt blir osynlig i vår tidsanda. Avsikten är att tänka kring individens lärande och med bild som redskap lyfta fram kommunikation av erfarenheter i vardagen.

En bildlärande diskurs innebär att använda för området specifika begrepp som definieras. Intersubjektivitet d v s samtalets kommunikativa och socialiserande funktion genom bildspråket, grundar sig i pragmatisk semiotik.

Fokus i artikeln är ett förhållningssätt till begreppskvartetten individen – bilden – omvärlden och åskådaren. Att ge bildens språkliga funktioner tid för samtal och reflektion innebär samtidigt att stimulera individens identitet och relation till kontext och respondent som kan vara handledare och kamrater.

Ett pedagogiskt bildsemiotiskt fält ska uppmärksamma och utveckla den pedagogiska verksamhetens språklighet. Värdet av olika teorier bakom mitt förhållningssätt till bild är att de mer eller mindre betonar människa och kultur. En fördel med att kombinera Peirces mer allmänna teckenmodell, Habermas mer specifika teori om kommunikativt handlande, Vygotskys språkteori samt Jungs individuationsteori är att de fokuserar alla på både människan och kulturen men lägger tyngdpunktema olika. Peirce lägger tyngdpunkten på mediering, Jung på sändarens individuation, medan Habermas och Vygotsky lägger tyngdpunkten i kommunikationen, i samvaron mellan kommunikator (elev) och respondent (handledare och kamrater); i individens medskapande av kultur. I artikeln diskuteras bildens tolkningsnivåer och tolkning av bildens olika språkfunktioner, samt vad en bildpedagogiskt inriktad samvaro och verksamhet kan innebära samt om dokumentation av elevbilder i boken JAG SJÄLV. Handledningens betydelse betonas samt till sist reflektioner över individens behov av att sätta spår.