Lagerlöfs kvinnliga konstnärsroman i sekelskiftets skandinaviska Rom

Selma Lagerlöfs misslyckade andrabok från 1897, idéromanen Antikrists mirakler, kan läsas som en sorts metaallegori över allegorins hopplösa kamp mot modernitetens meningsförlust (Olsson 2007). Den försöker låta de två kollektivistiska ideologierna, den gamla och den nya, kristendomen och socialismen, konkurrera och sammansmälta med varandra på samma gång. Vad man i analysen av idékomplexet gärna missar är emellertid den tredje komponenten i sekelskiftets skandinaviska föreställning om Rom och Italien: renässansens individualism och liberalismens frihetsrörelse (rinascimento/risorgimento). Denna komponent representeras inte i romanen av någon burkhardt-nietzscheansk schablonföreställning av renässansens skrupellösa egon i enlighet med tidens anda (Lewan 1995). Snarare går associationerna till renässanshumanisten Pico della Mirandolas tal om människans värdighet.

Till denna tredje komponent vill jag knyta romanens arts-and-crafts-färgade feministiska projekt, som är tätt förbundet med det järnvägsbygge som metaforiskt gestaltar såväl Konstens tillblivelse som den kvinnliga karaktären Micaelas självförverkligande. Att staden Diamante pekar lika mycket framåt som bakåt i historien, blandar utopi och dystopi till en tvetydig heterotopi, skriver jag under på (Carbone & Sjögren 2014). Men det feministiska projektet är av konstnärlig snarare än social art, eller rättare: liksom Madame de Staëls Corinne ou l’Italie (1807), vars tradition jag menar att romanen skriver in sig i, försöker den förvandla estetik till politik (Fjelkestam 2010).

Bakom den tiburtinska gamla skräckinjagande sibyllan på Capitolium i inledningskapitlet ”Kejsarens syn” i Antikrists mirakler, skymtar Corinne, improvisatrisen. Eftersom Micaela mot slutet anropar den grekisk-ortodoxa Christos Pantokrator-figuren i Palermo, ”den skönaste Kristusbild, som mänsklig konst har skapat”: ”Du, Guds son, skilj mig inte från dig!” kan man med Ulf Olsson se föreningen med den älskade Gaetano som ”romanens tvetydiga svar på Micaelas bön till Kristus”. Jag menar emellertid att bönen också kan läsas som romanens egen bön om att bli till som kvinnlig konstnärsroman, vilket den möjligen misslyckas med.