Narrativ teknik och känsla i Hemingways "Hills Like White Elephants"

Denna presentation fokuserar på förhållandet mellan estetisk form och mottagarens känslor i Ernest Hemingways novell ”Hills Like White Elephants” (1927). Denna korta text använder sig av ett objektivt/dramatiskt berättarperspektiv och består nästan enbart av dialog mellan en man och en kvinna på en järnvägsstation mellan Barcelona och Madrid. I väntan på att tåget till Madrid ska komma sitter de i stationens bar och samtalar om den ”operation” som kvinnan ska genomgå vid resans slut. I den här presentationen belyser vi hur man genom några tolkningsstrategier kan bygga upp läsarens ”attunement” (Felski 2020) gentemot texten—och kanske till och med öppna upp för att läsaren till och med kan uppleva empati (Keen 2007). Som bland andra Maria Nikolajeva noterar verkar det som om att ju mer en läsare får veta om de fiktiva karaktärernas inre liv, desto större är sannolikheten att läsaren faktiskt blir känslomässigt engagerad i en text (81). Vi menar att Hemingways text, vars gestaltande av känslor kännetecknas av en minimalism som ställer stora krav på läsarens förmåga att tolka vad karaktärerna egentligen pratar om, till en början främst skapar en känsla av irritation och frustration hos läsaren. Denna känsla speglas också av textens karaktärer och kan förstås som ett uttryck för brist på agens; en slags ”ugly feeling” beskriven av Sianne Ngai (2007). Klassrumsarbete med denna text bör, föreslår vi, börja med en kort introduktion till kontexten, dvs modernismens typiska stil och stämningar, och därefter fokusera på miljön, speciellt betydelsen av ”tröskeln” (limen) som en plats kännetecknande en övergång från en geografisk och/eller social situation till en annan och där jaget kan destabiliseras och kan omformuleras (Turner 57; Kinsley 48). Vi föreslår även några konkreta klassrumsövningar med fokus på stil och ton för att komma åt textens känslouttryck.