Vrede. Om att fångas av en stämning: Gerda von Mickwitz "Mässling" (1886)

När tidskriften Framåt publicerade Gerda von Mickwitz ”Mässling” (1886) orsakade den skandal. Även om 1880-talets intensiva sedlighetsdebatt hade förts under flera år i skönlitteraturen, på teaterscenerna och i dagspressen, tycks von Mickwitz med sin prosaskiss ha överträtt en viss smärtgräns (Toftegaard Pedersen 2003). Vilka reaktioner väcker den då i dag?
Min erfarenhet är att lärarstudenter tycker att den här texten är svår att relatera till, och de betvivlar ofta att den skulle kunna användas i undervisningen. Den samhälleliga kontexten, kan naturligtvis vara svår att förmedla till unga läsare. Det kan göra det svårt för läsaren att försätta sig i den narrative situation som vissa forskare anser vara så viktig för läsarens känslomässiga respons (Keen 2010). En annan utmaning är textens form – som prosaskiss uppvisar den inte en rak handlingslinje och lägger inte heller ett starkt fokus på en viss huvudperson. Det kan göra det svårt för läsaren att gripas av de narrativa känslor eller sådana estetiska känslor som följer av vår upplevelse av textens form (Miall & Kuiken 2001). Bara för att nämna några möjliga förklaringar.
I mitt paper vill jag dröja vid andra möjligheter att låta den vrede och kritik som berättelsen rymmer faktiskt ta plats i klassrummet. Genom att pröva mer betydelseorienterade och intentionsorienterade läsarter kan lärare och elever försöka lyssna till grundstämningen i berättelsen och nå en form av attunement (Felski 2020) med berättaren i prosaskissen. Att lyssnande dröja vid berättarröstens bitterhet handlar då inte bara om att uppleva och förstå prosaskissens svidande samhällskritik utan också om att se hur texten förhåller sig dialogiskt till andra centrala texter från 1880-talet (Nordin Hennel 1984). Kanske handlar det ytterst om att känna kraften i textens tilltal och att försöka formulera ett gensvar.