Jonas Ringström

Mitt övergripande forskningsintresse är att sociologiskt försöka förstå hur vetenskaplig kunskapsproduktion sker. Detta innebär att undersöka vetenskapliga praktiker (det vill säga hur vetenskapare arbetar) som en social praktik. Jag är framförallt intresserad av hur vetenskapliga kontroverser uppstår, sker och slutligen försvinner.

Under de senaste åren har mitt forskningsfokus legat på vetenskapliga kontroverser inom det psykoterapeutiska området. Konkret analyserar jag konflikter och samarbeten mellan två ”paradigm” inom psykoterapiutveckling: Kognitiv beteendeterapi och behavioristisk/mindfulnessbaserad terapi. Jag har framför allt intresserat mig för hur dessa gruppringar förstår evidens och evidensbasering, samt för att analysera hur man översätter laboratoriell och teoretisk kunskap till kliniskt relevant kunskap.

Ett närliggande forskningsintresse är att förstå hur de förändringar som skett de senaste åren av forskningsfinansieringssystemen påverkat forskningens handlingsutrymme och inriktning. Under de senaste åren har the National Institute of Mental Health (NIMH), en av världens största finansiärer för psykologisk och psykoterapeutisk forskning, förändrat kriterierna för vad man anser vara god forskning (från kriterier som premierade kognitiva modeller, till att nu prioritera neurobiologisk forskning). Ett pågående projekt är att förstå hur dessa förändringar påverkar forskares handlingsutrymme. Vad sker när kriterierna för vad som anses vara värdefull forskning förändras? Hur hittar olika forskare nya vägar att bedriva sin forskning? Och hur kan sådana förändringar förankras i forskarkollegiet?

Jag är doktor i sociologi och arbetar som lektor i sociologi med inriktning kriminologi vid Högskolan Kristianstad. Jag är även programområdesansvarig för det beteendevetenskapliga programmet.