Mitt forskningsområde handlar om att förstå människors konkreta handlingar i organisationer. Enkelt uttryckt; hur görs livet i organisationer? Jag utgår från ett komplext processuellt tänkande där vardagen är ett blivande, som ständigt formas i relationer mellan människor och historisk kontext. Livet görs i komplexa relationer, en sorts mellanrum som ständigt upprätthålls, skapas och leder till resultat, effekter och strukturer. Det intressanta är alltså hur resultat etcetera blir till. Om vi tänker på en kund, så är det intressanta vad en kund faktiskt gör, inte att vi benämner någon/något som ett subjekt. Således är verb centrala i min forskning och undervisning.

Görandet sker inte i ett tomrum utan inom organisatoriska mentaliteter, som är de gemensamt odlade sätten att hantera vardagens erfarenheter; de tankesätt, attityder och stämningar som skiljer en gemenskap från en annan. Men även mer individuella processer som emotioner, känslor, identitet och begripliggörande ingår som delar i komplext processuellt tänkande. Det materiella är naturligtvis också en del i hur livet görs. Exempelvis är tåget med dess tidtabell också ett ”material”. Vidare är vi ibland ensamma, men även när vi är i vår ensamhet tänker vi på och relaterar till de andra. Jag existerar därför att du finns. Således befinner vi oss alltid i relation till de andra, ett mellanrum där både du och jag konstruerar oss själva under organisatoriska mentaliteter.

Med ovanstående som utgångspunkt använder jag praktikbaserad forskning, som är en gren inom internationell organisations- och ledarskapsforskning (practice based research, PBR), vilken växt sig allt starkare på 2000-talet. Exempel på detta är nätverket Strategies-In-Practice. 

Hur görs livet är således min övergripande forskningsfråga som jag applicerar på fenomen som exempelvis samverkan mellan organisationer. Detta har jag studerat i ett trettiotal projekt under mina 25 år som verksam inom akademin. Utgångspunkten är alltid verklighetens karaktär, organisatoriska mentaliteter. Även min pedagogik utgår ifrån vad jag ovan beskrev som komplext processuellt tänkande. I dess enkla utformning är studenternas egna mikroerfarenheter centrala som bas för deras lärande och utveckling.  

Utveckling av kunskap innebär för mig att tidigare teorier och forskning används, men avsikten med dess användning är utveckling och förändring av tidigare teorier och forskning med stöd i insamling av empiriskt material om fenomen som samverkan, ledning, styrning, organisering, hälsa och välbefinnande i organisationer. Teorier har betydelse enbart i dess relation till praktiken, som en form av verktyg för att utmana och stödja faktisk utveckling av hur livet görs, till exempel verksamhetsutveckling i skolan och utbildning av rektorer.

Mellan 2011 och 2018 var jag ansvarig för kursen skolledarskap på Rektorsprogrammet Linneuniversitetet. Cirka 1100 rektorer och förskolechefer har jag, med utgångspunkt i ovanstående om verklighetens karaktär och användning av teorier, bråkat med. En sådan syn har starkt utmanat gängse föreställningar inom skolvärlden.