Coaching i socialt arbete

Studien avser coaching inom det sociala arbetet. Coachingen bedrevs inom projektet “Stärkt skydd för utsatta barn”, Länsstyrelsen i Skåne län. Utgångspunkterna i användning inom studien och inom projktet var socialkonstruktionistiska. Syftet var att utforska med vilken eller vilka betydelser som coachingen användes. I studien berättas om hur coachingen inneburit utveckling av och lärande av metoder och tekniker men framför allt personlig utveckling och ökad vaksamhet i responsiviteten i dialogiska samtal. på sin egen med- och inverkan i kommunikation samt hur interaktionen kan uppfattas utifrån andra perspektiv och i synnerhet barns.  Dessutom berättas om ökad medvetenhet om egna färdigheter och den egna förmågan samt om lärande i och av egen och andras reflektioner. Coachingen omtalas som dialogiska samtal mellan coach och deltagare där coachen initierar, genom sina frågor, ett nyfiket, utforskande förhållningssätt i samtalet. I dialogen strävade coach och deltagare att komma in i de speciella händelser – once-occurent-events-of-being (Bakhtin 1993) – som deltagaren stannade inför, kände in, kanske också med magen eller ”i hela kroppen” (bodily), som vara något där något särskilt inträffat – ”striking examples” (Wittgenstein 2001; Shotter 2004 a). Genom att i detalj återberätta eller söka sätta sig in i kommande händelser (förberedelse), gavs tillfällen till reflection-in- action såväl i den kontext som deltagarna ”gick in i” i sitt berättande som inom coachingens kontext av lärande och dialog.