Existentiella samtal med patienter i palliativ vård: en litteraturöversikt om sjuksköterskor och omvårdnadspersonals erfarenheter

Bakgrund: Vid sjukdom och inte minst vid obotlig svår sjukdom aktualiseras existentiella frågor, tankar på livet och döden. Starka känslor och existentiella tankar som leda till existentiellt lidande om patienten inte ges möjlighet till att få uttrycka sina tankar och känslor. För patienter kan det vara viktigt att få prata om sina tankar på livet och döden med sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Trots denna kunskap framkommer det att patienter upplever att de har få möjligheter att diskutera sådana tankar med vårdpersonalen. Det finns således behov av kunskap om vad som främjar och hindrar vårdpersonal att hålla existentiella samtal med patienter.

Syfte: Att beskriva sjuksköterskor och omvårdnadspersonals erfarenheter av att samtala om existentiella frågor med vuxna patienter som erhåller palliativ vård.

Metod: En allmän litteraturöversikt baserad på vetenskapliga artiklar över studier med en kvalitativ design. Vetenskapliga artiklar söktes systematiskt i databaserna Cinahl och PubMed och resulterade i 10 artiklar. Studiernas resultat analyserades induktivt enligt Fribergs analysmodell.

Resultat: Resultatet består av kategorierna Betydelsefulla aspekter inför samtalet och Betydelsefulla aspekter under samtalet. Underkategorier till betydelsefulla aspekter inför samtalet var: Avskildhet och tid, Utbildning och kompetens och Relationen med patienten. Underkategorier till betydelsefulla aspekter under samtalet var: Mod och rädsla, Lyhördhet och Vana och självkännedom.

Diskussion: Studiens trovärdighet diskuteras utifrån begreppen tillförlitlighet, verifierbarhet, pålitlighet och överförbarhet. Studiens huvudfynd var att sjuksköterskor och undersköterskors erfarenheter var att det behövs tid, tillräckligt med utbildning och mod för att genomföra existentiella samtal. För att kunna utveckla mod behöver de känna stöd från kollegor och från organisationen, men även få möjlighet att reflektera över sina egna förmågor. De behöver också utbildning i samtalsmetodik för att öka sitt självförtroende att genomföra samtal, samt tillräckligt med tid för att genomföra existentiella samtal med patienterna på ett tillfredställande sätt. Att kunna samtala med patienter om existentiella frågor är väsentligt för att ge en personcentrerad omvårdnad. Utbildning i existentiella samtal och praktisk träning bör därför ingå som en naturlig del i grundutbildningen för sjuksköterskor. Slutsatsen är att både tid, utbildning och mod behövs för att existentiella samtal ska bli av.