Folkhälsopedagogen söker legitimitet: ett möte mellan pedagogik och verksamhetsförlagd utbildning

Leif Karlsson

    Forskningsoutput: Typer av avhandlingarDoktorsavhandling

    Sammanfattning

    Det folkhälsopedagogiska programmet vid högskolan i Kristianstad startade 1998 och kan ses som ett svar på de nya krav som samhället ställer på kompetens inom hälsoområdet, där sjukvårdande insatser ska ersättas eller kompletteras med hälsofrämjande arbete och där den pedagogiska dimensionen har ansetts särskilt viktig. Förutom att utbildningen ska vara relevant för den kommande yrkesfunktionen måste den också svara upp mot de olika former av kvalitetsgranskning som den högre utbildningen under senare år varit föremål för. Högskoleverkets granskningar har i en del fall inneburit att utbildningar inom högskolan fått kritik för bristande högskolemässighet. Bland annat har många yrkesinriktade högskoleutbildningarna, enligt Högskoleverkets utredare, till stor del saknat relevanta kopplingar mellan de teoretiska och praktiska delarna av utbildningarna. Samspelet mellan högskolans lärare och de praktiskt verksamma handledarna har också uppvisat stora brister. Den hälsofrämjande verksamheten är under uppbyggnad och kan ta sig många former, vilket för studenterna i det folkhälsopedagogiska programmet innebär att de efter sin utbildning inte går ut till en färdigdefinierad yrkesroll utan på många sätt tvingas att själva skapa sin yrkesroll och sina arbetsuppgifter. För att säkerställa den praktiska förankringen i utbildningen och för att öka dess yrkesrelevans ingår tio poäng verksamhetsförlagd utbildning. Avhandlingens huvudfråga är hur studenterna i den verksamhetsförlagda delen av högskoleutbildning, mer specifikt det folkhälsopedagogiska programmet, relaterar till utbildningens teoretiska innehåll vad avser pedagogikämnet och om kravet på högskolemässighet uppnås vad gäller integration mellan utbildningens teoretiska och verksamhetsförlagda delar. Det empiriska materialet omfattar studenternas målformuleringar under sin praktik och deras utvärdering av dessa, studenternas examinationsuppgift under praktiken samt djupintervjuer av 24 studenter. Forskningsupplägget har strävan att nå ökad förståelse, anlägga ett kritiskt perspektiv samt visa på möjligheter till meningsfull förändring. Avhandlingens frågeställningar belyses således utifrån flera perspektiv. Resultatet innehåller därför ett hermeneutiskt insiktsorienterat avsnitt, en kritisk granskning där frågor om makt och diskurs fokuseras samt en del som avser att finna former för pedagogisk utveckling med målet att nå en ökad högskolemässighet såväl hos utbildning som hos lärare och studenter. Såväl hermeneutiken som den kritiska tolkningen utgick från tre kategorier; den verksamhetsförlagda utbildningens betydelse för lärandet, den pedagogiska teorins betydelse i hälsofrämjande arbete respektive arbetet som folkhälsopedagog i hälsofrämjande verksamhet. Den av hermeneutiken inspirerade tolkningen indelades i två delar eller faser. Först en koncentrering och kategorisering av materialet inom varje tema vilket innebar att olika uppfattningar framträdde. Dessa uppfattningar relaterades till studiens teoretiska utgångspunkter och till begreppet högskolemässighet. Den andra delen av den hermeneutiskt inspirerade tolkningen har för avsikt att få fram variationer inom studentgruppen. Variationerna som framkom i denna del av tolkningen ska inte betraktas som skillnader mellan studenterna som individer utan som ett uttryck för skillnader i synsätt eller utvecklingsmönster, d.v.s. det som studenterna utvecklas till under sin verksamhetsförlagda utbildning. Mönstren är således en relation mellan studenten och praktikplatsen. I en annan kontext hade således andra mönster kunnat utvecklas. Tolkningen resulterade i att sju olika utvecklingsmönster eller kategorier framträdde: Outvecklat, motsägelsefullt, kritiskt, teoretiskt, frälst, förhindrat samt integrerat. Mönstren varierade vad avsåg uppfattningen om den verksamhetsförlagda utbildningens betydelse för lärandet, inställning till den pedagogiska teorins betydelse i hälsofrämjande arbete och uppfattningen om sin roll som folkhälsopedagog i hälsofrämjande verksamhet. Även mönstren relaterades till de teoretiska utgångspunkterna och begreppet högskolemässighet. Den kritiska tolkningen hade som syfte att problematisera legitimiteten i dominerande tolkningsmönster och peka på mångtydighet och alternativa tolkningar. De uppfattningar som studenterna i studien omfattade och uttryckte utmanades således i den kritiska delen av studien. Även viktiga samhällsfenomen som skola, utbildning och hälsofrämjande problematiserades och utsattes för kritik. Den kritiska tolkningen diskuterade resultatet från den insiktsorienterade utifrån begrepp som makt, förtryck, dominanta ideologier, dissensus, kolonisering av livsvärlden och diskurser. Den transformativa omvärderingen innebar att mer pragmatiskt inriktade forskningsfrågor sattes i fokus, nämligen de konsekvenser studiens resultat kan innebära för den verksamhetsförlagda utbildningen och för utbildningen i stort vad avser uppläggning och struktur. Genom att det empiriska materialet gjordes till föremål för reflektion, inriktad mot utveckling av den rådande praktiken, var strävan att inspirera till en förbättrad praktik. Utifrån den insiktsorienterade tolkningen kunde man dra slutsatsen att högskolemässighet kräver att pedagogiken i hälsofrämjande arbete bör vara frigörande och inte anpassande. Att arbeta för människors frigörelse och att ifrågasätta de rådande maktstrukturerna är givetvis inte oproblematiskt även om det ligger i linje med vad WHO och andra institutioner på det offentliga planet propagerar för. Samtidigt kräver ett arbetssätt som tar sin utgångspunkt i den fria och autonoma människan ett kritiskt medvetande. En omedveten och okritisk folkhälsopedagog riskerar annars att fungera som konservator av rådande strukturer. Undervisning inom högre utbildning bör flyttas från förmedling av information till de mer skiftande professionella uppgifterna att stimulera studenternas självständiga tänkande och deltagande. Det som enligt Högskoleverket bör känneteckna högskolemässiga utbildningsprocesser; utvecklandet av förmågan till kritiskt och självständigt tänkande och förmågan till att se kopplingar mellan teoretiska begrepp och yrkesmässigt handlande sker inte automatiskt utan kräver en planerad och strukturerad undervisning med dessa mål i fokus. Utbildningen kan utifrån dessa utgångspunkter inte vara en förmedlare av en forskningstradition där människan betraktas som ett beforskat objekt utan deltagande metoder som deltagarbaserad utvärdering och aktionsforskning bör istället få större genomslag. Ett sådant förfarande behöver inte innebära ett fjärmande från den praktiska verksamheten utan kan tvärtemot ses som ett försök till ett reellt närmande. Utveckling av utbildning och verksamhet sker i en dialektisk process där såväl högskolemässighet som för verksamheten relevant forskning stärks. Mina forskningsfrågor formulerades också utifrån en strävan efter utveckling av högskolans pedagogiska praktik, såväl den verksamhetsförlagda som den inom högskolans väggar. En kombination av högskolepedagogisk utveckling, vars vikt betonas i ”Den öppna Högskolan” (2002) med pedagogisk forskning, där lärarnas pedagogiska praktik speciellt uppmärksammas, bör vara av intresse såväl för högskolans verksamhet som för den pedagogiska forskningen. Kan den dessutom göras på ett sådant sätt så att forskningen inte avskärmas från det praktiska sammanhanget utan verkligen förankras bland de verksamma lärarna har den större utvecklingspotential. Ett sätt att göra detta är, med risk för att kritiseras för subjektivism och pragmatism, att utifrån forskningsperspektivet närma sig den egna praktiken.

    OriginalspråkSvenska
    Förlag
    StatusPublicerad - 2004

    Nationell ämneskategori

    • Pedagogik (50301)

    Citera det här