”Good administration” eller förvaltningsrättslig praktik

Nationell lagstiftning som utgörs av special- och procedurregler inom förvaltningsrätten ska tillämpas utifrån offentligrättsliga principer som i sin tur är påverkade av EU-rätten och principer om mänskliga rättigheter. Den förvaltningsrättsliga praktiken i Sverige styrs ofta av interna normer som utgörs av detaljerade styrdokument och administrativ praxis som i sin tur påverkar myndighetsutövning och rättstillämpning
Målsättningen med förvaltningsrättslig tillämpning – ”good administration” – ska beaktas när förvaltningsrättslig lagstiftning diskuteras, eftersom det påverkar rättstillämpningens villkor utifrån rättsförhållandets karaktär och egenskaper. Det handlar ofta om myndighetsutövning i förhållande till enskilda där myndigheten har ett ansvar att tillgodose exempelvis barns rättigheter. Förhållandet mellan förvaltningslagens procedurregler, tillämpningsmetod och den aktuella speciallagstiftningen bör därför aktualiseras i samband med förvaltningsrättsliga avgöranden så att den enskildes rättigheter tas tillvara på ett rättssäkert sätt.
Med en utgångspunkt som innebär att förvaltningsrättslig tillämpning styrs av nationell lagstiftning med påverkan av förvaltningsrättsliga principer vill jag belysa frågan om det finns om det finns brister i rättstillämpningens villkor. Jag kommer att ge bakgrundsfakta utifrån mina empiriska studier, men även belysa frågan med rättsfallsanalyser. Materialet och grunden för forskningen utgörs av lagstiftning, inklusive EU-rätt, rättsfall, doktrin och interna styrdokument. Lagstiftningen exemplifieras utifrån LSS2 som har en rättighetskonstruktion och LVU3 som innebär att tvångsåtgärder kan riktas mot den enskilde. Jag har valt dessa exempel från LSS och LVU eftersom dessa lagar är tydliga men trots det ofta leder till att besluten överklagas och prövas i förvaltningsdomstol.