I förväntan om evidensbaserat socialt arbete: socialsekreterares berättelser om metodernas väg till klienterna

I studien berättade, reflekterade och utforskade socialsekreterare och chefer i s.k. delta-reflekterande team och i reflekterade team över de metoder som de och deras kollegor använder i relation till klienter, hur metoderna kommer till klienterna samt över hur det blir för dem som socialarbetare att arbeta i de växande förväntningarna om att göra socialt arbete till evidensbaserad praktik.

Sammanlagt deltog tio socialsekreterare och chefer. Deltagarna träffades sex eftermiddagar i reflekterande systemiska möten. Här användes reflekterande team (Andersen, 2003) och s.k. delta-reflekterande team (Olsson, 2010). Reflekterande innebär att deltagarna reflekterar över vad de hört sägas under mötet och delta-reflekterande att de också själva bidrar med eget berättande.

Utifrån den mening som deltagarna la i orden i projektets titel ”Metodernas väg till klienterna”, utforskade deltagarna egna exempel på hur nya metoder ”upptäckts” och samskapats och utvecklats i relation till klienter och kollegor. Detta kopplade de till kända forskningsresultat och den respons de uppfattade att klienterna givit till olika arbetssätt. I detta uppmärksammades hur metoder, tekniker och förhållningssätt går in i varandra och kan vara svårt att skilja åt. De påverkar ömsesidigt varandra liksom sina användare. Aktörerna anpassar dessutom metoderna utifrån sig själva, den unika situationen och de unika relationer som uppstår i varje möte. Deltagarna belyste hur alla metoder är förmedlade och inbäddade i sociala sammanhang och relationer mellan klient och socialarbetare (jfr. Denhov, 2007). För att få veta något om vad som är verkningsfull i relation till en metod räcker det inte med att ha fokus på och studera själva metoden utan också relationerna mellan kontext, metod, klient och socialarbetare.

Deltagarna i studie berättade om hur det mesta i deras vardagliga sociala arbete inte kommit ifråga för vetenskapliga studier. Metoder som blivit beforskade och implementerade som ”färdig-gjorda”, användes olika mellan socialarbetarna, från person till person och från möte till möte – oavsett vad som sagts i utbildningar, i instruktioner och vid handledning. Socialsekreterarna och arbetsledarna sa sig snarare eftersträva att det sociala arbetet skulle handla om att ta tillvara det unika i varje människa och skapa genuina möten med dialogiskts amspel hellre än att följa metoder och använda tekniker till punkt och pricka. Erfarenheter och metoder återerövrades och nyskapades i nya blandningar tillsammans med klienterna. Olika idéer, ideologier, teorier inom behandlingsvärlden liksom olika förhållningssätt, metoder och tekniker blandas och anpassas, berättade deltagarna.  De deltagande socialarbetarna efterlyste mer forskning i det sociala arbetets vardag med alla dessa varianter av nygamla arbetssätt och kombinationer. Frågor som också växte fram var:

–      Vi ser att gott socialt arbete många gånger handlar om att fånga tillfällen i flykten och att gå utanför ramarna – hur kan detta inkluderas i evidensbaserat socialt arbete?

–      Vad vinner klienterna och vi själva på det som hittills verkar ha räknats in i det som kallas evidensbaserat socialt arbete? Passar detta över huvud taget de klienter som är aktuella inom socialtjänsten och oss som är socialarbetare?

–      Hur kan de arbetssätt och förhållningssätt inom det som vi kallar socialt arbete inkluderas i evidensbaserat socialt arbete?

–      Varför har det över huvud taget blivit så viktigt med evidensbasering?

–      Är det över huvud taget möjligt att mäta och värdera det sociala arbete som vi deltar i och utvecklar, genom eller inom det som kallas evidensbaserad forskning?

Hitintills hade kravet om evidensbaserad praktik mest inneburit att nya metoder och modeller introducerats – metoder och modeller som dessutom utvecklats och forskats på i helt andra kontext.

Deltagarna ställde sig tveksamma till fokuset på pågående implementering av utifrån kommande metoder och modeller som passat till de randomiserade evidensbaserade forskningens kriterier men som utvecklats i helt andra sammanhang och kulturer än den svenska välfärdens sociala arbete och politisk anda. Metodernas genomförande säkras med hjälp av manualer och datastöd och av kontrollerande handledning och certifiering vilket skapar begränsningar och modellificiering av det sociala arbetet. Detta riskerar att de genuina lösningarna och metoder som uppstår i mötet mellan en viss klient och socialarbetare inte tas till vara, att det unika får stå till baks och omformas till det som passar in i de metoder som vetenskapligt prövats, de som passar in i mönstret och i kriterierna för evidensbaserad forskning.

– Hur blir dessa metoder och modeller till evidensbaserad praktik när ständigt unik användning samskapas mellan klienter och socialarbetare?

– Hur göra det vardagliga sociala arbetets praktik, de arbetssätt som är baserade på år av användning och erfarenhet, utvecklade i samspel mellan socialarbetare och klienter, till evidensbaserad praktik i socialt arbete?

I reflektionerna kom tankar om hur en evidensbaserad praktik skapar nya möjligheter men också att kravet om vetenskaplig förankring kan bli begränsande eftersom så mycket av det vardagliga sociala arbetet ännu inte har kommit ifråga för forskning:

– Tänk om evidensbaserat kunnande i socialt arbete är att ta klienters, kollegors och egna erfarenheter och kunnande på allvar? Att ta del av forskningsresultat, dvs. ta del av och lära av hur andra lyckats i andra sammanhang, kan bidra till att öka det egna varseblivandet, men framför allt skulle samforskning, inkluderande klienterna, i den egna praktiken skapa lärande och kunskapsutveckling.

– Tänk om de avgörande ingredienserna inom socialt arbete inte låter sig fångas som evidens i randomiserade kontrollerade studier? Tänk om de mest fungerande insatserna inom socialt arbete inte låter sig uppdelas i renodlade variabler som krävs utan kännetecknas av sin sammansatthet och sin flexibilitet – föränderlighet?

– Tänk om det som blivit det sociala arbetets innersta väsen är avhängigt av spänningen mellan "vetande” och ”icke-vetande”? Att socialt arbete handlar om att förhålla sig och se varje situation och relation som genuint unik, att inte låta förutfattade kunskaper, erfarenheter och modeller ta över utan balansera mellan tidigare erfarenheter och kunnandeochfortsatt prövande, reflektion och samskapande mellan klient och socialarbetare? I så fall låter sig inte socialt arbete förklaras, förutsägas och styras med rationella och tekniska argument utan behöver studeras i praktiskt handlande och utforskande av den mening som klienter och praktiker lägger i det unika sammanhanget.

Det vardagliga sociala arbetets praktik, det unika som dagligen samskapas mellan socialarbetare – klienter inom socialtjänsten, behöver få större forskningsmässig uppmärksamhet och vetenskaplig förankring, för att verkligen skapa och göra det möjligt för socialtjänstens arbetsfält att bli evidensbaserad praktik. Det handlar om en ömsesidig utveckling där såväl forskare som socialarbetare närmar sig varandra och gemensamt involverar klienterna i utforskande och utveckling av arbets- och förhållningssätt. Med detta skulle forskning komma att ingå i den sociala praktik.

Den första frågeställningen i studien handlade om att höra socialsekreterarnas röster om hur det är att vara verksam som socialsekreterare av idag utifrån vad som är på gång inom metodutveckling i socialt arbete och i utvecklingen av evidensbaserad praktik. I denna rapport förmedlas vad de deltagande socialarbetarna berättade ofta genom återgivning och hjälp av deras egna ord och utsagor i syfte att göra det möjligt att komma in i deltagarnas egen diskurs, deras sätt att tala och konstruera sin verklighet i språket. Det blev sällan frågan om att de berättade en sammanhängande ”historia” med ett förutbestämt innehåll och färdigt slut, utan de berättade spontant och mer fragmentariskt som, utifrån en postmodernistisk utgångspunkt, blir till en form av berättelser. I nästa steg blir det läsaren som avgör vad som kommer att höras – om och hur socialarbetarnas berättelser blir lyssnade till och använda. Utifrån socialkonstruktionistiska tankegångar har jag sökt att undvika att presentera och göra egna tolkningar vilket också stöder mitt forskningsmetodiska val att så lite som möjligt omarbeta och/eller meningskomprimera vad som hörts och berättats. Detta görs också i syfte att underlätta den fortsatta dialogen med deltagarna i läsandet av rapporten.

Den andra frågeställningen handlade om hur socialsekreterarnas arbete och kunnande framgångsrikt kan förstärkas och utvecklas inom evidensbaserad praktik. Här kommer läsaren säkert att upptäcka flera olika svar från deltagarna. Själv väljer jag att särskilt framföra värdet av nära och ömsesidig dialog mellan socialarbetare – klienter om klientens sammanhangoch också om samarbetet klient – socialarbetare. Här finns enorma, vanligtvis oanvända, källor av erfarenheter och unikt kunnande som kan bli till samskapande och samforskning visande både klienter och socialarbetare hur de tillsammans eller var för sig kan orientera sig och arbeta vidare fortsättningsvis.

Den tredje frågeställningen handlade om hur socialtjänsten på ett framgångsrikt sätt kan införa och/eller utveckla nya metoder och arbetsmodeller inom evidensbaserat socialt arbete. Svaren, som jag hör socialarbetarna tala om, handlar om att de behöver mer utrymme för utforskande och reflekterande i det vardagliga arbetet tillsammans med kollegor, klienter, forskare och andra. Lika mycket fokus och tid (minst) som nu läggs till de nya metoder/modeller som introduceras och implementeras utifrån, bör också läggas på de metoder som socialarbetarna själva utvecklar och utvecklat, som de lärt sig och redan använder. Utvecklade arbetssätt inifrån den egna organisationen och socialarbetarnas egna erfarenheter behöver kontinuerligt tas tillvara, bli utforskade och lyssnade till ­– även när dessa röster hörs som inte är i linje med vad som sägs i den för tillfället dominerande diskursen. Gör fler röster hörda inom det sociala arbetet.

Det dialogiska samspelet mellan socialarbetare – klient behöver utvidgas till ett samspel där klienternas röster och erfarenheter blir hörda och ännu mer tas tillvara – där forskningen ingår som en naturlig del i det vardagliga sociala arbetet som vardagsforskning. Det handlar om att utveckla forskningsmetoder som tar tillvara mångfalden och komplexiteten i det sociala arbetet med nära koppling mellan forskning och praktik. Handlar om att positionera sig annorlunda som socialarbetare – att som socialarbetare bli ännu mer nyfiken på och utforskande i och av sin egen praktik – tillsammans med de klienter som socialarbetarna möter och deras nätverk.

Det handlar också om ett ledarskap och medarbetarskap med fokus på att lyssna till, uppmärksamma och dra nytta av de erfarenheter och reflektioner som görs i organisationen där det blir värdefullt att utveckla nyfikenhet, förhålla sig utforskande, ställa frågoroch vara beredd på att lyssna in och ta tillvara de olika röster som hörs, utifrån olika perspektiv och nivåer inom de sociala förvaltningarnas organisationer.

Det handlar naturligtvis också om hur forskarna vill orientera sig i relation till socialarbetarna, klienterna och organisationerna samt, inte minst, i relation till metoderna – de socialarbetarna använder sig av i vardagen inklusive de nyintroducerade liksom de som vi ännu inte känner till.

Denna studie handlade om en aktion som assisterade socialarbetare i Skåne att lyfta fram och vidareutveckla de idéer och strategier som de använder i utvecklingen av evidensbaserat socialt arbete. Genom att belysa och utforska vad den evidensbaserad praktik gjorde och gör med det sociala arbetet och dess aktörer och vad de vice versa och reflexivt gör med den, har krafter satts igång som förhoppningsvis har underlättat och underlättar för deltagande socialarbetare att påverka och ha inflytande i utvecklingen av den evidensbaserad praktiken. Nystanet är kastat och är i rullning. Huruvida nystanet fortsätter att rulla och om den röda tråden i socialarbetarnas berättelser nystas upp, spinns vidare, flätas eller vävs ihop med andra trådar, återstår att följa och demokratiskt påverka och ta ansvar för.