Kreativa män och empatiska kvinnor: röster om författarskap i läromedel för gymnasieskolan

Att kvinnliga författare får mindre utrymme än män i läromedel i svenska är väl dokumenterat, men hur kvinnliga författare framställs jämfört med manliga författare vet vi betydligt mindre om. I den här studien, som är en del av min avhandling från 2015, undersöker jag hur en rad kvinnliga författarskap skildras, jämfört med de manliga, i ett urval av läromedel i svenska för gymnasieskolan.

Studien har sin teoretiska och metodologiska hemvist inom kritisk diskursanalys (Fairclough 1992, 1995, 2010). Med begreppen intertextualitet och interdiskursivitet analyseras vilka röster (läromedelsförfattarens, författarens, andra inbjudna röster) som ges utrymme i läromedlen och hur rösterna ges utrymme, t.ex. genom direkt eller indirekt anföring. Jag redogör för hur rösterna är hierarkiserade – vilka som dominerar i talet om författarskapen och vilka som får mindre utrymme.  Vidare undersöks hur rösterna talar om författarskapet och hur röstbytena kan beskrivas.

Resultatet visar att när manliga författarskap behandlas samspelar läromedelsförfattarens röst i regel med olika röster, t.ex. ansedda kritiker, vilket bidrar till en flerstämmig diskurs. Rösterna om de manliga författarna är ofta specialiserade, dvs. inriktade mot vetenskapliga begrepp där författarens konstnärliga betydelse lyfts fram. När de kvinnliga författarskapen diskuteras är diskursen snarare monofonisk, dvs. få röster förutom läromedelsförfattarens ges plats. Läromedelsförfattarens röst är mer evaluerande och fokuserar främst på de kvinnliga författarnas sociala och empatiska förmåga. Med studien vill jag också visa hur litteraturdidaktiskt inriktade problemställningar kan kombineras med språkvetenskaplig teori och metod. Denna typ av korsbefruktning är mycket ovanlig inom litteraturdidaktisk forskning varför studien kan ses som ett försök att förnya fältet såväl teoretiskt som metodologiskt.