"Matematik är ingenting för mig!": hur undervisar man flickor på gymnasiets omvårdnadsprogram i matematik?

Jag har genom åren mött många flickor som av olika anledningar bestämt sig för att matematik inte är något för dem. Syftet med detta arbete är dels att genom litteraturstudier ta reda på om det är just flickor som tycker att matematik är svårt, tråkigt och meningslöst och i så fall ta reda på de bakomliggande orsakerna, dels att genom en egen undersökning ta reda på ”mina” flickors syn på sin situation, sina kunskaper och på den matematikundervisning de har fått. I olika skrifter som jag har tagit del av konstateras att - många flickor slutar läsa matematik när det inte är obligatoriskt. - flickor och pojkar behandlas olika i skolan, har olika förväntningar på sig och sina möjligheter, får olika mycket tid och har olika stort självförtroende. - flickor inte ser nyttan med att lära sig matematik. - flickor verkligen vill förstå vad de gör och lyckas därför bättre med ett mera processorienterat arbetssätt och med cooperative learning. I min undersökning framkommer att påfallande många tycker att de har tillräckliga kunskaper i matematik. De flesta tyckte att matematik var roligt i småskolan men att problem uppstod när matematiken blev abstraktare och de inte längre kunde se någon direkt nytta med de nya kunskaperna. Flickorna är nöjda med den undervisning de har fått men menar att de inte kommer att lyckas med fortsatta matematikstudier eftersom de inte har fått något ”mattesinne”. I min undersökning återkommer flera gånger påståendet att matematik är roligt när man kan. En bra matematikundervisning måste alltså möta varje elev på den nivå den befinner sig. Dessutom framkommer det tydligt att det är viktigt med ett varierat arbetssätt och att matematiken presenteras i sammanhang som kan kännas angelägna för alla elever utifrån deras erfarenheter och intressen.