Sprider gäss och svanar smittsamma sjukdomar?

Johan Elmberg, Charlotte Berg, Henrik Lerner

Forskningsoutput: Kapitel i bok/rapport/konferenshandlingKapitel i bok

Sammanfattning

• Gäss och svanar förekommer idag i större antal nära fler människor än någonsin tidigare, i Sverige och i övriga Västeuropa.

• De ökande antalen leder ibland till problem och konflikter. På jordbruksmark kan gäss och svanar orsaka kostsamma skador på oskördade grödor. Hårt bete kan också påverka naturlig växtlighet och då bli ett naturvårdsproblem.

• Gäss och svanar är vegetarianer och äter enbart blad, stjälkar, frön och rotdelar från växter, både på land och i vatten.

• Bete på växande grödor kan också skapa intressekonflikter i områden där gäss samlas i stora antal, till exempel vid skyddade och restaurerade våtmarker.

• Samtidigt bidrar gässen med många ekosystemtjänster, bland andra i form av naturupplevelser, jakt och kött. GÄSS OCH SVANAR SOM SMITTSPRIDARE

• Många smittämnen är kända hos vilda gäss och svanar. Det handlar om virus,  bakterier och encelliga parasiter.

• En del av dessa smittämnen har förmåga att infektera också andra fågelarter och ibland däggdjur.

• Gäss och svanar är rörliga och uppträder ofta nära människor och i jordbrukslandskapet. Därför misstänks de ibland för att sprida sjukdomar till människor och  våra tamdjur.

• En genomgång av forskningen inom detta fält visar att gäss och svanar ytterst  sällan utgör en hälsorisk för människor, men något oftare för tamdjur och då främst fjäderfän.

• I vissa fall tycks gäss och svanar kunna bidra till spridning av följande sjukdomar till tamdjur eller människa: fågelinfluensavirus, campylobacter, salmonella  (gäller främst smitta till fjäderfä) och antibiotikaresistenta bakterier. I samtliga fall är dock andra smittkällor än gäss och svanar betydligt vanligare.

• Forskningen har däremot inte funnit några belägg för att gäss och svanar sprider till exempel Newcastle-virus, West Nile virus, botulism, papegojsjuka eller borrelia till tamdjur eller människa.

• För några smittämnen, till exempel E. coli och cryptosporidier, är det fortfarande oklart om gäss och svanar alls har någon betydelse för spridning till tamdjur eller människa.

• Klimatförändringar och en allt bättre förståelse för de olika smittämnenas variation i förekomst och farlighet gör det viktigt att vi fortsätter att övervaka dem samt har beredskap för att omvärdera deras betydelse.

• Att tamboskap och gäss betar sida vid sida har inga kända risker från smittsynpunkt,  inte heller på strandängar.

• Trots slutsatserna om en relativt låg smittorisk kan det vara klokt att iaktta försiktighetsåtgärder vid djurhållning, till exempel att förse tamdjur med rent vatten och att hålla fjäderfä avskilda från vilda gäss och svanar. För människans del kan man minska riskerna genom att sätta upp nät för att hindra fåglarna att ta sig upp på badstränder. Om man badar i sjöar där det vistas mycket gäss eller svanar är det klokt att tvätta sig efter badet och att undvika kallsupar.

OriginalspråkSvenska
Titel på gästpublikationFakta för förvaltare: gäss och svanar
Undertitel på gästpublikationkunskapssammanställning om bete, övergödning, smittspridning och skyddsjak
RedaktörerJohan Elmberg, Johan Månsson
UtgivningsortStockholm
FörlagNaturvårdsverket
Sidor49-65
Antal sidor16
ISBN (tryckt)978-91-620-8793-7
StatusPublicerad - 2018

Nationell ämneskategori

  • Naturvetenskap (1)

Citera det här