Föräldrars upplevelse av att ha ett barn med självskadebeteende

Abstract

Bakgrund:Ett av dagens problem är att vårdpersonal i mötet med föräldrar till barn med självskadebeteende, har en brist på förståelse för deras upplevelser. Föräldrars upplevelser är viktiga för vårdpersonal att veta om för att kunna ge god omvårdnad utan att vara dömande. Syfte: Syftet var att beskriva föräldrars upplevelser av att ha ett barn med självskadebeteende. Metod: Studien gjordes som en litteraturstudie baserad på sju kvalitativa artiklar. Resultat: I litteraturstudien framkom fyra huvudkategorier: Föräldrarna upplevde hjälplöshet, föräldrarna riktade sin ilska mot barnet, föräldrarna kände att det var deras fel och föräldrarna upplevde en brist på hjälp. De framkom även att flera föräldrar upplevde en brist på hjälp från vården. De visste inte var hjälpen fanns att söka eller var de skulle vända sig för att få stöd. Föräldrarna tror att de lättare kunnat hantera livet om de fått hjälp av vården. Diskussion: Bristen som föräldrarna upplevde av vården kan bero på felfördelning av resurser. Hade mer ekonomiska resurser prioriterats på vård av anhöriga, hade kanske behandlingstiden förkortats för barnet. Föräldrarna hade också känt sig mer meningsfulla och delaktiga i behandlingen. De framkom att föräldraras reaktioner liknar de som förekommer i en kris. Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen är de delar som förekommer i en kris. Slutsats: Familjeperspektivet är viktigt att betona när vårdpersonal möter ett barn med självskadebeteende och deras anhöriga. Sjuksköterskan bör ha kunskap om andra instanser som kan ge stöd till patienten och anhöriga i en kris om de inte själva har kompetensen inom området. Forskning vore önskvärd om hur sjukvårdspersonal ska bemöta föräldrar för att ge bättre omvårdnad.