Relationen mellan ägarstruktur, agentkostnad och risk i EU-länders banker

Abstract

Tidigare finanskriser har resulterat i ett större fokus på bankers risktagande. Kriserna har påvisat hur bankers kris kan få förödande effekt på den globala marknaden vilket har föranlett olika konsekvenser (bland annat i form av nya regelverk) för att hantera bankers tendens mot ett för högt risktagande. Bankers inställning till risktagande kan förklaras utifrån dess ägarstruktur där ägarna kan ha olika riskpreferenser.

Forskningsstudier har påvisat att ett samband existerar mellan ägarkoncentration och bankers risk, dock utan någon konsensus om sambandets utseende. Syftet med studien är att undersöka hur ägarstruktur påverkar bankers konkursrisk, där banker inom EU-länder har undersökts. Vidare har karaktären på bankernas största aktieägare tagits i beaktning för att se om sambandet mellan ägarkoncentration och risk skiljer sig beroende på vilka ägare bankerna utgörs av. Därtill har sex hypoteser formulerats som syftar till att undersöka relationen mellan ägarstruktur, agentkostnader och konkursrisk utifrån agentteorin och teorier om bolagsstyrning. För studiens undersökning har  en kvantitativ metod använts tillsammans med en deduktiv ansats.

Undersökningen visar, likt andra studier, att det existerar ett samband mellan ägarstruktur och bankers risk. Mer specifikt visar vår studie att sambandet ser olika ut för olika ägartyper. För vissa ägartyper har vi identifierat ett positivt samband mellan ägarkoncentrationen och bankers konkursrisk medan för andra ägartyper har vi istället identifierat ett negativt samband. Avslutningsvis visar studien att agentkostnader föreligger i större grad när aktieägarna har mindre kontroll över ledningen.