Språkstörning och matematiksvårigheter

: några gymnasieelevers upplevelser och erfarenheter

Abstract

Problemområdet i denna uppsats rör matematiksvårigheter hos elever med språkstörning på gymnasiet. Bakgrunden är bland annat den rapport från SPSM (2018) som visar att rutiner kring elever med språkstörning på gymnasiet är bristfälliga samt en stor mängd forskning som konstaterar att det finns ett samband mellan språkstörning och matematik. Uppsatsens syfte är att synliggöra denna grupp genom att undersöka hur några elever med språkstörning på gymnasiet upplever och har upplevt sina matematiksvårigheter. Eftersom undersökningen utgår ifrån elevperspektivet valdes semistrukturerade intervjuer som metod. De fem deltagarna har alla diagnosen språkstörning, går på gymnasiet och har inte klarat gymnasiets första matematikkurs på utsatt tid.

       Elevernas berättelser och upplevelser diskuteras utifrån attributionsteorins modell om hur vi attribuerar våra motgångar och framgångar. Det framkommer att alla eleverna har fått kämpa med matematiken genom hela sin skolgång. Eleverna förklarar sina svårigheter till övervägande del med stabila, det vill säga oföränderliga, faktorer, både sådana som ligger utanför dem själva (externa) och sådana som ligger inom dem själva (interna). Varken eleverna själva eller lärare de mött, har kopplat ihop matematiksvårigheterna med diagnosen språkstörning.

       Utifrån resultaten diskuteras bland annat vikten av kunskap om sambandet mellan språkstörning och matematiksvårigheter hos matematiklärare samt samarbetet mellan denne och specialläraren med inriktning språk-, skriv- och läsutveckling. Vidare diskuteras organisatoriska förändringar som skulle kunna underlätta för den här elevgruppen och att man bör ha i beaktande hur upprepade misslyckanden resulterar i minskad motivation. Detta är särskilt relevant för elever, som förklarar sina motgångar med stabila, oföränderliga faktorer, då det minskar möjligheten att ta vara på den kapacitet de har.